EN GAMLING

Jag fick bröd men jag vet icke huru,

det kom liksom ovanifrån, och jag byggde av ställd furu ett pörtevid Savanaån.

Jag åt bark med de mina om våren, och till dricka jag tappade sav, jag timrade giller i snåren och var nöjd med vad Herren gav.

Och min ende son han vart bonde, och tog kvinna han liksom jag,hon regarade mest som den onde, och drev drängar med hugg och slag. Och åt mäj som var gammal och styvbent sa han aldrig ett hugnesamt ord. Fast jag timrat de hus han fått äga. Fast jag röjt varje tum av hans jord.

Och hans kvinna var vass som en skära, och hans kvinna var kall som is och hans var tröttsam att svära, och hon vart min ålders ris. Och en dag stod en kärra på backen, med en hösäck och bräde för två och för kärran stod tjugoårs Blacken, och hans man var som ask grå.

Och jag tänkte, jag kan väl fråga, vart färden gäller så dags, vart färden gäller så dags, men jag ville ändå inte våga -

att tiga är bäst till lags, och jag teg och jag frågade icke, och jag åt min välling i vrån, och jag hörde på hela timmen ej ett ord av min ende son.

Det var tyst med svära och träta, det var ovant mot andra dar, och när pojken min slutet att äta så han, nu åker vi, far!

Är det högtid? Ska gamlingen åka? Är det andra tider igen? Men en vill inte fråga och bråka- en får veta - får veta sen.

Vi stannade här. Jag är gammal, jag orkar ej tala mer, Jag är likanöjd hur dagarna vandra, och hur solen går upp och ner, Men gott är vid fattighusborden få ha som en orubblig tröst. Här är närmare djupa jorden och den fattiga skörden höst.

På min träbrits drömmer jag vaken, på min träbrits med sparsam halm - och tung är luften som livet, som en mara är nattens kvalm. Och fast han var hård mot far sin så längtar jag långt härifrån, jag längtar att gräva i jorden, åt min hårde, min ende son.

En dikt skriven av Dan Andersson