Fler dikter

Du har ett liv, ett fattigt eller rikt.Och det är inte någon annas likt.
Och du kan handskas med det ganska fritt.Men ändå är det inte riktigt ditt.
Du kan förråda det för mat och sold.Du kan förtrycka det med hot och våld.
Du kan förneka vad det innerst vill. Men mycket ska det inte tjäna till.
Du skall tillsist med ödmjukhet förstå en sanning, som är prövande att nå,och som du kanske tvivlar på ännu:
Ditt liv är mycket starkare än du.
Anna Greta Wide

Du ska tacka
Du ska tacka dina gudar,om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på.
Du ska tacka dina gudar,om de gör all skam till din.
Du får söka tillflykt
lite längre in.
Det som hela världen dömer reder sig ibland rätt väl.
Fågelfri var mången,vann sin egen själ.
Den som tvingas ut i vildskogser med nyfödd syn på allt,och han smakar tacksam
livets bröd och salt.
Du ska tacka dina gudar,när de bryter bort ditt skal.
Verklighet och kärna blir ditt enda val.

Vandraren
Säg mig, dis från Kunskapsbrunnarna,finns det väl ting att visa mig här?
Svindel griper mig, skratt och skrämsel.
Luften har stigar som bär!
Ensam med dig, du örnögda,vandrar jag långt, så långt ut,frusna vägar, klirrande vägarutan ett mål eller slut.
Alla heliga kärleksdagarkänner sin kväll och sin ensamhet.Trogen väntar i kvällsljuset du, som spejar och vet.
Allt jag möter lämnar jag åter.
Dis, du läker brinnande sår. Klirrande vägar, klirrande vägar glad med dig jag går.
Följ mig fram genom livsdagarna,lär mig säga vid mörkrets dörr:"Intet visste jag, litet vet jag --mer dock än förr!"

Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

av Karin Boye