När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny.
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.
Jag tackar dig, du vårens ljus, för glädjen som du gav.
Blodsmörk och sträng står rymden än kring slaktingsplats och grav!
Dock är som sände du, o sol, en hälsning fjärran från, som mitt i vapenbraket gick en nyfödd himlens son.
En himlens son, en fadrens son med ljust och lockigt hår,
du väcker upp bland blad och ben allt gräset där du går.
Du kommer ej från hämndens gud till dyster räfst och dom,
men sår kring hatets gravar ut ditt rikes vita blom.
Bland järn som vittrar, kors som rests, du vandrar stilla hän,och låter saven svälla högt i blodbestänkta trän.
Där tusen kroppar bli till jord i jättegravens rodu låter vallmons vilda frön i fröjd mot solen gro.
Jag frågar ej vad hända kan mitt i ditt glada ljus,
om än skall gå från rymd till rymd ett dödens vingesus. Blir det till döds, jag tackar dig dock för ditt ljus ändå,
mitt i mitt hjärta skiner du, fast döden själv ser på.
Av vilda dalar har du gjort till sist ett söderland,där solen ler och vågen slår mot fruktbelastad strand.
Gå före dit och lys oss väg, o ljus, bland lövens gull, ochspela, vind, på harpan din min gård av toner full!
Kanhända når ditt ögas glans långt bortom tidens led,där dödas skuggor röra sig i liljeängars fred! Kanhända kan du läka sår, dem ingen hela vet, duögonljus från det som var och är i evighet.
Nu sjunger jag: kom, ljumma regn, kring blad och nya barr,och spela milt på säv och strå din dämpade gitarr!Mitt hjärtas port jag låtit upp för vind som dansar in,i vår, i vår, o bröder, är all världens glädje min!
Vårvisa till min broder Joachim i Göteborg
Se tidigt om våren skall din skapare du prisa,broder Joakim, och taga ditt glas uti din hand.Och spela på psalmodikon och sjunga denna visa,när som aftonstormen dansar över skärgård och land.
Du skall sitta på din farstukvist och glömma all din möda,du skall säga: tack, o Herre, för vårens glada dar! Upp bittert slutna läppar, låt lovsånger flöda,när salta vinden dånar dig en stormande fanfar!
Du skall drömma att du mönstrar på ett skepp som skall fara,som skall fara till Hongkong och Kanton och Bombay! Där mörka unga mör för ditt gamla hjärta lägga snara,där blomsters vita drivor under gummiträden le.
En enda fläkt av trötthet till ditt hjärta ej tränge,hell, liv och land och kärlek och det dansande hav! En gång får du lägga dig att sova ganska länge,och leendet du log skall hålla vakt kring din grav.
En landstrykares morgonsång till solen
Sol, har du redan stigit över tjärnen och heden?Skrattar du redan bredmunt med ditt ansikte gula?
Kom nu, så får du lysa på slafsande trasor, fattiga äro barnen dina, magra och fula.
Sol, vill du höra visor om isen och natten,vägarna äro hårda och stängda äro husen. Nattrampet är jag trött av, och morgonen är min plåga.
Sol, dina små prinsessor äro rädda för busen.
Sol, varför är du vass som en rispande skära, finns intet moln du kan smyga bakom?
Säj, varför kommer ljuset så oförskämt nära?
Tar du dock kanske trasor för blad och blom?
Sol, jag är nog en blomma, en vandrande blomma,gifthus det har jag också, bakom trasiga blad. Lys mig på mina vägar - du är dock min moder! Död och brott blommar i ditt bländande bad.
Stackare mig som blott har dig till moder! Sol, du som föder tusen små stinkande liv!
Sol, du är blott en måne på hemlösas vägar!
Sol, för de syndsvarta är du skarp som en kniv!
Sol, jag är full av hädelse, skynda dig, göm dig!
Skälvande må jag krypa ihop här i skuggan och gråta,sol, om du är min moder, gå undan och glöm mig,sol, vill du inte torka mig - kinderna äro våta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar